Deborah7

I katolska kyrkans 2:a Vatikankoncilium sägs att man blir vad man äter i eukaristin. Dvs att man blir Kristus när man tar del av brödet i katolska kyrkan.

• . . . i eukaristin får vi del av Guds ende Sons kropp och blod... [och] delaktigheten av Kristi blod och kropp har ingen mindre effekt än att det förvandlar oss till vad vi har mottagit.” 

• http://users.stargate.net/~ejt/corpchr3.htm

Vi skall även ta ett citat från en känd katolsk författare Peter Kreeft (jesuit - min anm.) som visar hur viktig eukaristin är i den katolska kyrkans strategi.

• "Den kraft som kommer att återförena Kyrkan och vinna världen är tillbedjan av eukaristin. Dessa två ting – återförena Kyrkan och vinna världen – är delar i samma projekt, sänt från ovan: det ekumeniska jihad."  (ett heligt ekumeniskt krig – min anmärkning).

• Peter Kreeft, Ecumenical Jihad, s. 164

 

Observera att en återförenad kyrka som vunnit (över) världen innebär ju defacto en värld som styrs av den katolska kyrkan! Och kraften i denna seger är utförandet av det eukaristiska offret (Jesus som offras ånyo på altaret vid varje nattvard) enligt Johannes Paulus och enligt Peter Kreeft är det eukaristisk tillbedjan, alltså tillbedjan av den kristus som är i monstransen, egentligen en "istället-för-kristus" (anti christos på grekiska).

 

Monstrans där "oblat-Jesus bor".....(Min anm.)

 

Påminner inte detta en del om det scenario vi ser i Upp 13:14-15?

 

Läs mer om dessa tankar i min text "Några tankar om ”förödelsens styggelse”. (...)

 

Lennart Jareteg

 

http://www.bibelfokus.se/eukaristin?device=desktop

.......................................

 

5Mos.13:1-4 "Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han utlovar åt dig något tecken eller under, och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han talade med dig, i det att han sade:

"Låt oss efterfölja och tjäna andra gudar, som I icke kännen", så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt edert hjärta och av all eder själ.

HERREN, eder Gud, skall ni efterfölja, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni höra, honom skall ni tjäna, och till honom skall ni hålla eder."
........................................

Vatican City, Feb 21, 2008 / 11:39 am (CNA).

- Pope Benedict XVI addressed the participants of the Society of Jesus' general congregation and encouraged them to continue in fidelity to their original charism and to "find the fullest sense of your fourth vow,'" which is a professed obedience to the Holy Father in matters of where they are sent on mission and in the spirit of the Church.'

The Pope continued saying, "The Society of Jesus, faithful to its best tradition, should continue forming its members with great attention to the sciences and to virtue, without conforming to mediocrity, because the task of confrontation and dialogue in very diverse social and cultural situations with the different mentalities of today's world is one of the most difficult and costly there is."

"*In the attempt to build bridges of understanding and dialogue with those who do not belong to the Church [min övers. *i syfte att BYGGA BROAR av förståelse och DIALOG med dem, som inte tillhör Kyrkan] or who have difficulty in accepting its positions and messages, you must loyally take charge of the Church's fundamental right to remain faithful to its mandate and adhere completely to the Word of God as well as to the Magisterium's charge of conserving the truth and unity of Catholic doctrine in its entirety."

Pope Benedict said that this fidelity to the Church's doctrine is "a particularly sensitive point" for many Jesuits, especially theologians and those involved in inter-religious dialogue. "Precisely for this reason I have invited you [here] and I invite you to reflect on how to find the fullest sense of your 'fourth vow' of obedience to the successor of Peter that is so characteristic of you, it implies not only the readiness to be sent in mission to far away lands, but also- *in the most genuine Ignatian spirit of 'sensing with the Church and in the Church' - to ?love and serve' the Vicar of Christ on earth with that ?affective and effective' devotion which must make of you valuable and irreplaceable cooperators in his service to the Universal Church.*" (slut citat) -

Översättning sista stycket *...*: *[i den mest äkta ignatianska andan av 'kännande med Kyrkan och i Kyrkan' - att 'älska och tjäna' Kristi Ställföreträdare på jorden med denna 'tillgivna och produktiva' andaktshängivna fromhet, vilken måste av er (jesuiter) skapa värdefulla och oersättliga samordnare i hans tjänst för den Universella Kyrkan].
.............................

Men Skriften säger: endast mot Herren skall vi vara trogna!

1Kung.2:4 "...så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: 'Om dina barn har akt på sin väg, så att de vandrar inför mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' - sade han - 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av dig.'"

1Kung.3:6 "Salomo svarade: "Du har gjort stor nåd med din tjänare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på hans tron, såsom ju nu har skett."

Psalm 25:8 "HERREN är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen.

Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.

Alla HERRENS vägar är nåd och trofasthet för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd."
.....

Vi är nog överens om att den andliga storhet som kallas Kristi kropp finns där över alla våra gränser och trosuppfattningar.

Vi blir genom livet ofta förvånade över hur mycket välsignelse vi får av trossyskon som står långt ifrån oss i många lärofrågor men som är fyllda av kärlek till Jesus.

Vi känner som övertygade troendedöpare stor tacksamhet mot många barndöpta förkunnare och ledare i Sverige, som försvarar bibeltron och tar ett starkt evangeliskt och socialt ansvar.

Och vi är mycket ödmjuka inför likaledes barndöpta kristna i Syrien och Egypten som bär lidandet för Kristi skull med tålamod och uthållighet.

Lärofrågorna om dop och församlingsstruktur får inte relativiseras, men vi får aldrig glömma vad som är viktigast: kärleken till Jesus.

När vi inser hur fattiga vi skulle vara utan annorlunda tänkande trossyskon, blir det vår självklara uppgift att vara till för dem och att utan överlägsenhet med dem dela det som för oss känns viktigt och högheligt, inklusive vår dopsyn.

Det är inte så lätt att hitta de rätta vägarna. Men vi är lemmar som är till för varandra." (Slut citat)

........................   

”Inget skapar större möjlighet till kristen enhet än vårt gemensamma ursprung. Alla bottnar vi i pingstundret.”

Tillbaka till källorna, bibeln och kyrkofäderna, det var också en huvudpunkt för många av de teologer som banade vägen för Andra Vatikankonciliet.

Pingstundret, det vi alla bottnar i som Djurfeldt säger bör vi fortsätta att be om och ta emot och verka i de frukter som över 100 år av pingstkarismatisk förnyelse fört med sig.

1900-talet kom att bli den Helige Andes århundrade. Vid seklets början, nyårsdagen 1901 bad påven Leo XIII att den Helige Ande skulle komma med ny kraft över Kyrkan, och i sitt privata kapell sjöng han hymnen VENI CREATOR SPIRITUS!

Helt överraskande, som kan tyckas som ett svar på hans bön började andeutgjutandet på Azuza street i Los Angeles under ledning av William J Seymour, uppvuxen i ett katolskt hem.

Detta var början till Pingströrelsen som spred sig över hela världen, men även på andra orter, oberoende av Azuza Street skedde en andeutgjutelse på motsvarande sätt.

Efter några årtionden började även äldre protestantiska, anglikanska, metodistiska, baptistiska m.fl. samfund få del av andeutgjutelsen och slutligen precis efter Andra Vatikankonciliets slut också Katolska kyrkan.

Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som är den i särklass största enskilda förnyelserörelsen inom kristenheten under sista 100 åren. Av 2 miljarder kristna i världen är c:a 1 miljard katoliker. 12% (120 miljoner) av dessa är involverade i karismatisk förnyelse.

Av 1 miljard icke-katoliker är c:a 40% (400 miljoner) involverade i karismatisk förnyelse eller Pingströrelsen. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse.

(...)

De flesta möter också negativism och kritik, ibland också förskjutande av de egna samfunden.

Unikt för Katolska kyrkan är att dess högsta ledning, med alla påvar alltifrån Paulus VI varit positiva till den karismatiska förnyelsen och uttalat sitt stöd."

.............................  (Slut citat)

Låt ingen bedra oss!

2 Tim.4:3

"Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå utmed den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.

De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst."

..............

"Fullständig påvlig avlat utlovad!"

Den katolska mässan är avgudadyrkan.

Framme på podiet i Newman­institutets lokaler i Uppsala sitter en nunna, en katolsk biskop, en pingstföreståndare och en pingstprofil, om man får kalla Olof Djurfeldt för det sistnämnda.

Tillsammans utgör de kärntruppen i den offentliga dialog som pågått i tio år mellan Katolska kyrkan och pingströrelsen. Olof Djurfeldt och den katolska nunnan, syster Veronica, har båda varit med från start.

– Den största lärdomen tycker jag har varit att känna igen Guds verk i varandra, svarar syster ­Veronica på Dagens fråga om vad hon lärt sig under dialog­arbetet.

– Kanske hade vi förut fördomar och såg varandra lite ”von oben” men nu har vi en djup respekt för vad Anden gör i respektive sammanhang.

Imponeras av disciplinen

Det Olof Djurfeldt bär med sig från dialogens tio första år rör det personliga andaktslivet.

– Jag imponeras över den disciplin som finns vad gäller den dagliga andakten. Varje dag läser eller ber katoliker i tjänst ur Bibeln. Den disciplinen får inte bli gärningslära, men det är värdefullt att ständigt utsättas för Guds ord på det sättet. Det har vi all anledning att fundera på.

Anledningen till att man för tio år sedan påbörjade ett offentligt samtal var dels att markera samhörigheten i tron på Kristus, dels en önskan att öka förståelsen för varandras samfund och även slå hål på en del djupt rotade fördomar om varandra.

Vänskap som djupnar

Under dialogarbetet har man mötts två gånger per år. På våren har det ingått en övernattning, på hösten har det varit en heldag. Tillsammans har man besökt bland annat Bjärka Säby, katolska klostret i Omberg och Rom i Italien.

Både Pelle Hörnmark och Anders Arborelius, som verkar som högste ledare för respektive halva, vittnar om en vänskap som bara djupnat genom åren. En vänskap som inte väjer för de känsliga frågorna.

– Marias jungfrulighet och upptagande till himlen, att be om de bortgångnas förböner och reliker – det är stötestenar vi återkommit till, berättar Olof Djurfeldt under sitt anförande.

– Vi har konstaterat att det finns frågor där vi aldrig riktigt kommer överens.

”Lutherska himlen tom”

Syster Veronica å sin sida erkänner att hon har svårt att begripa den lutherska himlen som hon tycker verkar så tom.

– Där är bara Gud som sitter på sin tron. Jag har svårt att förstå detta motstånd till helgonen.

Men motsättningar och stötestenar till trots, under redovisningen av dialogarbetets tio första år är det vänskapen och samhörigheten som betonas.

– Mycket kanske skiljer oss från varandra i verkligheten, men inte i vår bön eller i vår relation till vår frälsare, konstaterar syster Veronica.

”Kommer inte konvertera”

– Jag tror inte vi kommer att konvertera till varandra, trots att vissa befarade det när vi reste till Rom tillsammans, men vi kan lära oss av varandra, fundera vidare på olika frågor och på så sätt fördjupa våra egna traditioner.

Pelle Hörnmark håller med och nämner pingsts jämförelsevis korta tradition som något att fundera över.

– Som pingstvän behöver man också inse att det har hänt något innan 1907 som vi ibland kanske tar för lite hänsyn till, säger han." (Slut citat)

..................

http://www.dagen.se/nyheter/vanskapen-mellan-oss-djupnar-med-aren/

Vi närmar oss raskt 500-årsjubileet av den lutherska reformationen, som anses tog sin början med att Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på porten till Allhelgonakyrkan i Wittenberg. Sammanfattningsvis kan de beskrivas som en protest mot rådande doktriner, ritualer, ledarskap och själva kyrkostrukturen i den romersk-katolska kyrkan vilket ledde till skapandet av nya nationella protestantiska kyrkor.

Det skall bli intressant att se hur den svenska lutherska kyrkan skall möta utmaningen att celebrera denna kyrkohistoriska händelse. Om man ser till vad Luther egentligen var ute efter måste man konstatera att mycket blev ofullbordat när alla hänsyn tagits till furstarnas villkor för att beskydda den nya rörelsen.

De som egentligen förvaltade Luthers ursprungliga radikala intentioner var den samtida friförsamlingsrörelsen, vilken fick sitt starkaste uttryck i den baptistiska delen av reformationen. Eftersom både den lutherska och kalvinska grenen av reformationen utvecklades till statskyrkor med i princip samma institutionella struktur som den romersk-katolska kyrkan har man beskrivit friförsamlingsrörelsen som den ”tredje reformationen”.

När alla delar av kristenheten idag berörs av en djupgående identitetskris konfronteras vi på nytt med vår historia och frågan om vad det innebär att bevara den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.  Det radikalaste och mest apostoliska uttrycket för en verklig reformation var friförsamlingsrörelsen.

Tyvärr har arvtagarna till denna del av reformationen inte förstått att uppskatta betydelsen av det man fått att förvalta. Essensen av friförsamlingens evangeliska innehåll är dess karaktär av den helige Andes gemenskap där människor bejakat Jesus Kristus som Herre i sitt liv och är villiga att låta sig förändras i trons lydnad efter Guds Ord.

Det är i det sammanhanget som dopet får sin egentliga betydelse som referenspunkt i förmaningen till ett heligt liv. Det är därför märkligt att den uppenbarelse av troendedopets betydelse som de baptistiska fäderna var villiga att dö för  – och faktiskt led martyrdöden för, numera relativiseras till anpassningsbar mystik i det teologiska samtalet.

Det vore tragiskt om friförsamlingen som de troendes gemenskap skulle förlora sin frimodighet inför den Romersk- katolska kyrkans anspråk att vara det enda sanna uttrycket för den apostoliska ekklesia och koinonia. Friförsamlingen representerar en lika viktig kyrkohistorisk kontinuitet som institutionskyrkorna. (Läs gärna Gunnar Westins avhandling ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna”.)

Detta är något som måste beaktas i allt tal om hur vi söker enheten med varandra i Kristus. Att formalisera enheten i en kyrkorättslig struktur som till exempel Katolska kyrkan är inte vägen till Andens enhet.

Det räcker inte med att teologisera ståndpunkterna så att de blir hanterbara i smidiga semantiska kompromisser.

Jag tror att vi står inför ett mycket mer djupgående verk genom den helige Ande. Det finns en andlig organisk struktur som formas i trons lydnad till Guds ord. Den har alltid funnits genom historien sedan apostlarnas dagar och den har bärkraft också idag.

Tyvärr tycker jag mig märka en förlägenhet hos dem som står som andliga ledare för friförsamlingsrörelsen idag. Man ber närmast om ursäkt för nästan allt det som kännetecknat denna väckelseådra i kristenheten och inte minst under reformationen – enkelheten, tydligheten i vad korset står för, dopets betydelse som lärjungaskapets insegel, proklamationen av Jesu unika betydelse och en levande tro.

Det finns en tendens att intellektualisera evangeliet till oigenkännlighet genom en teologisk semantik som leder människor in i en andlig öken.

Jesus är ingen idé, syndernas förlåtelse är inte ett uttryck för Guds välvilja, korset är inte en gest – evangeliet har ett substantiellt innehåll som vi måste förhålla oss till, inte som en ”option” utan som en nödvändighet för att bli frälst och född på nytt.

Reformationen är inte ett avslutat kapitel. Som förnyelse av evangeliet och förståelse av församlingens väsen har den ännu mycket att tillföra.  

Sven Nilsson

 .........................

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=5440&coid=3

Från tid till annan är det nyttigt att lyfta blicken och se på sig själv utifrån. Inte minst gäller det i våra kyrkor och församlingar.

Av Jesus har vi fått ett uppdrag att göra alla folk till lärjungar och i det arbetet är det viktigt att kontinuerligt fråga sig vad som bär frukt, vad som skapar tillväxt, var verksamheterna blomstrar. I den protestantiska delen av kristenheten har vi också en lång historia av att så långt det är möjligt tillgängliggöra evangeliet om Jesus. Vi på Hemmets Vän är i högsta grad del i denna tradition. Varje vecka försöker vi göra vårt yttersta för att så många som möjligt ska få fatt i en tro på Jesus och upptäcka att Guds ande är lika nära som luften i våra lungor.

Vi tror på det allmänna prästadömet och att ledarskap primärt är en funktion snarare än position. Självklart har kristna olika gåvor och förutsättningar men det finns ingen hierarki vad gäller vem som kan leda en gudstjänst, läsa Bibeln eller dela nattvarden.

Den här synen kan ställas mot en annan trend i Sverige idag. Flera klassiskt frikyrkliga sammanhang går mot en ökad professionalisering av ämbete, gudstjänst och språk. De sammanhang som utgår från kommuniteten på Bjärka-Säby representerar kanske tydligast denna riktning.

För en utomstående märks det främst i vokabulären och gudstjänstens utformning. Vesper är det nya bönemötet. Laudes den nya morgonbönen. Detta leds av preses, som också är den som delar bröd och vin i eukaristin. Till detta dräkter, rökelse, ikoner och symbolik.

I en tid när Svenska kyrkan går mot allt större lekmannamedverkan i gudstjänstlivet och ett allt större medlemsengagemang i församlingarna, finns alltså en stark motsatt, ortodox och katolsk rörelse inom frikyrkan. Inte minst efter paret Ekmans konvertering och slitningarna i Sionförsamlingen i Linköping.

Personligen kan jag uppleva detta som en tillbakagång. Visionen om det allmänna prästadömet – så som det målas upp i Nya testamentet – att vi alla är präster, är en vacker bild. Alla kan göra tjänst inför Gud, alla är viktiga även om funktionerna är olika.

Den viktiga frågan för kyrkan idag måste vara hur vi bäst gestaltar Guds rike i dagens kultur och samhälle. Att leva i isolerade klosterliknande gemenskaper kan inte vara det breda svaret för framtiden.

Tvärtom behöver vi hjälpa varandra att hitta ett nytt språk för kristen tro som en uppväxande generation förstår och kan identifiera sig med. Och det brådskar. Enligt en undersökning uppfattar en övervägande del av svenska gymnasister ordet ”evangelium” som en medicinsk term snarare än ett ord om befrielse genom Jesus. Det borde stämma till eftertanke.

Åke Hällzon

 .....................

Kristenheten har under hela sin historia levt i ett spänningsfält mellan Andens verk och mänskliga ambitioner. I de samtal som förs i kristen press och sociala medier märks en stark längtan efter att förstå sambandet mellan Andens liv och en relevant struktur för enhet och kristen gemenskap. Liv är ju aldrig endast ett flöde av kraft – liv har alltid en specifik identitet. Därför utvecklar sig livet i en bestämd struktur som både uppenbarar dess identitet och betjänar dess fortsatta existens. Livet i en tulpanlök blir en tulpan i enlighet med sin natur, dess form och färg är vacker för ögat men också funktionell för dess liv som tulpan.

Utan att övertolka bilden kan den användas för att förstå principen för Andens liv. Vi förfogar inte över den helige Ande som om det vore en kraft som vi kan manipulera. I Guds rike är Andens liv ett Kristusliv och Gud förväntar sig, att växt och mognad i det livet uttrycker Kristi karaktär i den enskilde troende och att Kristi fullhet uppenbarar sig i den gemenskap av troende som har sin utgångspunkt i den lokala församlingen. Men ingen kyrka kan göra anspråk på att representera den universella enheten av Kristi kropp. Idag är de historiska kyrkornas kulturområden missionsfält i lika hög grad som det sekulära samhället.

De senaste åren har intresset för de så kallade historiska kyrkorna vuxit. De är alla vad vi kallar institutionskyrkor som var för sig gör anspråk på att representera det fulla uttrycket för sann kristendom. Oftast ligger betoning då i första hand på rätt lära och en apostolisk succession i ämbetssynen. Tyvärr är det dessa kyrkor som dikterat den kristna historieskrivningen. I värnandet om sin egen hegemoni har man exkluderat eller förtalat den kristna församlingsrörelsen och underskattat dess betydelse.

Ändå är det här man möter de verkliga helgonen som gett sitt liv för kristen tro. Detta måste i sanningens namn kunna sägas samtidigt som vi erkänner att det också i de historiska kyrkorna finns en kontinuitet av andligt liv.

Men det är hög tid att uppvärdera den lokala kristna församlingens betydelse. Den är nämligen den naturliga växtpunkten för Guds rike. Om det inte finns ett starkt lokalt uttryck för Kristi kropp kan inte kyrkoorganisationer kompensera för detta.

Endast den lokala församlingen kan erbjuda den miljö som är förutsättningen för Kristuslivets utveckling och mognad. All apostolisk undervisning och förmaning, all själavård, allt tal om enhet och att ge sitt liv i tjänst för var-andra förutsätter att de troende delar ett verkligt liv med varandra i den lokala församlingen.

Snarare än att känna sig underlägsen institutionskyrkornas historiska anspråk, behöver den kristna lokalförsamlingen ta sig an sin kallelse med förnyad frimodighet. Men för att den lokala församlingen skall kunna vara ett trovärdigt vittne om vad frälsningen syftar till måste vi ha samma fokus på dess innehåll som apostlarna – nämligen frälsning som upprättelse i enlighet med skapelseordningen.

Guds frälsningsgärning genom Jesu död och uppståndelse syftar till en upprättelse av det som var från begynnelsen. Det betyder att Guds vilja för människan efter pingsten inte är annorlunda än den som finns uttryckt i själva skapelseordningen. Pingsten gör det möjligt för oss att leva ett autentiskt mänskligt liv i enlighet med skapelseordningen.

Eller som Stefan Gustafsson uttrycker saken i titeln på en av sina böcker; ”Gör som Gud, bli människa!” All Jesu undervisning, all kristen etik, alla apostlarnas förmaningar i enlighet med ”den sunda läran” handlar om att leva ett liv i enlighet med de villkor och förutsättningar som är givna för människan från begynnelsen.

Att utveckla sin integritet och identitet som manligt, kvinnligt och mänskligt. Att leva med ansvar för äktenskap och familj. Att leva med arbetet som förvaltarskap och kreativitet. Att ta ansvar för helheten i gemenskap med andra männi-skor i en samhällsordning.

Den lokala församlingen har förutsättningar för att utveckla församlingslivet i vidare mening till en Gudsrikeskultur som innefattar livet i dess helhet. I den mån det sker manifesteras Guds rike genom församlingen. ”Så skulle Guds vishet i sin mångfald nu genom församlingen göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen. Detta var det eviga beslut som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.” (Ef 3:10, 11).

Sven Nilsson

 ...........................

BLOGG | 02 MAJ 2014