Ivar Lundgren berättade i Dagen den 6 augusti om den katolske prästen Raniero Cantalamessas inspirerande pingstvittnesbörd på Livets ords konferens i Uppsala. Hans möte med Anden blev också en kallelse till kristen enhet. Ivar manar oss pingstvänner att förnyas i förkunnelsen och upplevelsen av Anden – detta för att kunna tjäna Gud med mer brinnande hjärtan, för att vinna människor och delta i läkedomsprocessen i Kristi kropp.

 

Jag har på sistone känt mig starkt manad att uppmuntra andra pingstvänner till bön om en förnyad Andens utgjutelse ibland oss. När jag var ung fick vi ständigt höra av våra ledare, hur viktigt det var att bli döpt i Anden och att öppna sig för Andens olika gåvor. Vi bad ofta intensivt för varandra till dess Anden föll. Under min tid som missionär i Afrika fick jag se samma Andens kraft i verksamhet. En mäktig andeutgjutelse bland afrikanska ungdomar år 1959 betydde mycket för deras fortsatta andliga utveckling under stormiga tider.

 

Vi fick i Sverige i samband med den karismatiska förnyelsen på 1960– och 1970-talen besök av kristna ur de gamla kyrkorna som öppnat sig för samma slags erfarenheter.

 

De var mer lågmälda än vi men inte mindre trosfriska. De vittnade om under och tecken och Andens ledning precis som entusiastiska pingstvänner. Det var inte svårt att känna spontan gemenskap. Pionjären Lewi Pethrus välkomnade detta Andens verk som han mött i USA och ville slå en bro mellan pingstvänner och andefyllda kristna i olika kyrkor och församlingsrörelser. Han var starkt positiv till andeutgjutelsen bland katolikerna.

 

Många pingstvänner har dock blivit brända av andlighet som inte känts äkta, både i egna sammanhang och från den vidare karismatiska rörelsen. Dessa negativa erfarenheter borde göra oss ännu mer hungriga efter det som är äkta. Låt oss be om nåden att vara föredömen i ett sunt bruk av de andliga gåvorna. Låt oss också förnya den allsidiga förkunnelsen om Andens verk och inte fly in i cynism eller försiktighet.

 

Vi ska alltså inte vara rädda för tungotal och profetia. Vi har rätt att be om många fler under – men framför allt om Andens kraft och ledning i vår evangelisation. Bara Anden kan röra samvetena, väcka längtan efter förlåtelse och ge kraft till förvandling. Lika viktiga som andefyllda förkunnare är andeledda vardagskristna. Varje församling borde sjuda av Andens liv i uthållig bön om ett större Andens genombrott. Förbön för längtande var förr ett vanligt uttryck, värt att förnya.

 

Pingstväckelsens iver att söka sig tillbaka till de apostoliska rötterna behöver leva och påverka andra kristna.

 

Det utesluter inte nyfikenhet inför vad de äldre kyrkorna rymmer av insikter, andlig erfarenhet och djuplodande bibelarbete.

 

Men inget skapar större möjlighet till kristen enhet än vårt gemensamma ursprung. Alla bottnar vi i pingstdagsundret. (slut citat)

..............................

 

http://m.dagen.se/kronikor/olof-djurfeldt-fornyad-bon-om-pingst/