Deborah7

"På frukten känner man igen trädet"... Och hoppas att fler vaknar! Det går inte i längden att tala med 'en dubbel tunga'...

Här kommer t.ex. ett citat ur Anders Arborelius' uttalande i jesuit-tidskriften ‘Signum', där han stakar ut vägen för den ‘nya' enheten. Anders Arborelius säger:
Citat: "Häri ligger mycket av nåd och en Guds uppgift. Tar vi ekumeniken på allvar tror vi ju att Gud vill att vi har något ömsesidigt att ge varandra. Att det verkligen är tal om dialog och relation i biblisk mening.
Det obekväma är naturligtvis att vi katoliker inte sticker under stolen med att vi har mottagit uppenbarelsens fullhet, även om att vi tror att vi bär en skatt i våra lerkärl som vi är kallade att ge till de andra.

Vi skulle vara otrogna mot vår kallelse om vi alltför lätt sade att vi står på samma nivå. Att uttrycka detta på ett sätt som inte ens antyder självgodhet är svårt. Det tolkas så lätt som om vi sätter oss på våra höga hästar.
Att återföra ekumeniken till sanningslidelse i stället för trivsel och stämning tror jag är oerhört viktigt men svårt. Man kan återföra detta till Kant och Thomas. Om man inte är överens om att det finns en sanning utan att det bara finns en tolkning, blir ekumeniken svår. [...]

Egentligen har vi redan hunnit förbi det. I praktiken har vi nått en allmän konsensus i andliga frågor när det gäller bön, spiritualitet, Kristusförening, frälsning. Det finns en konsensus bland de fromma från pingstvänner till ortodoxa. Man läser Lönnebo, Stinissen, Halldorf. Det är inget problem längre. Här finns också den mer problematiska sidan i att man är mer pragmatiker än dogmatiker i Sverige.

Ingen talar om rättfärdiggörelse, allra minst Svenska kyrkan. I den klassiska lutherdomen talade man om rättfärdiggörelse. Vi talar snarare om heliggörelse. De ortodoxa talar om gudomliggörelse. Det är en linje som ligger i själva bibeln som man bör kunna ena sig om. Positivt är det aktuella Birgittajubiléet som kommer fjorton dagar efter Augsburg. Det finns en symbolisk linje från Augsburg till Rom.

Här är man tillsammans för att vörda Birgitta som en himmelsk vän och förebedjare, även om man kanske inte har tänkt igenom det strikt logiskt, dogmatiskt. Det är därför man är där och på så sätt har man - medvetet eller omedvetet - gett ekumeniken en puff framåt. Man har implicit accepterat helgonkulten. Men har man tänkt igenom det. Har man dragit de teologiska konsekvenserna?

Ekumeniken och kyrkans roll i Sverige är beroende av om vi vågar gå vidare med jungfru Maria. Den klassiska synen hos kyrkofäderna är att HON KROSSAR ALLA KÄTTERIER. Om hon inte är Guds moder är kristendomen bara idéer.
Jag tror att det finns en gammal svensk klockarkärlek till Maria. Det ser vi hos sekulära svenska författare som så ofta skrivit om henne. Blommor har uppkallats efter henne liksom korna. För vår inre katolska integration är det också viktigt att Maria får en folklig förankring - hur den nu skall gestalta sig - som då samtidigt bygger på en dogmatisk tradition.
Vi ser ett slags renässans för Maria i Svenska kyrkan som inte alltid är teologiskt förankrad men som kanske skulle kunna bli det utifrån rättfärdiggörelsen. Maria är ju modellen av den rättfärdiggjorda människan. Om vi kunde gå vidare med detta skulle det också kunna fördjupa dialogen med de ortodoxa kyrkorna, som vi har en djup gemenskap med. "
.............
Läs hela artikeln:

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=432
............................................

"Den som har öra.....!!!" Låt ingen.....
................
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162182