Deborah7

"Vad säger Skriften?" ?מה אמר הכתוב

+ Vad säger Pelle Hörnmark?

Jag vill rekommendera alla läsare av den här saiten att följa Pelle Hörnmarks blogg på Pingst.nu, och om han inte öppnar för dialog/kommentarer finns ju möjlighet att göra det här, under rubriken: "Vad säger Pelle Hörnmark?"



Pelle är ju ledare - föreståndare och talesperson - för Pings-ffs och samfundet Pingst i Sverige, och som sådan en betydelsefull andlig ledare.



I sitt senaste "bloggbrev" skriver han bl.a, att Pingströrelsen behöver mer tro, under rubriken "Mer tro 2009".



Min reflektion är, att det är inte mer tro som Pingströrelsen i Sverige är i störst behov av; utan att använda den tro man redan har till att lydna Gud Ord och vad Gud sedan länge talat till Pingströrelsen och vårt land.



Sedan man gjort det, kan det vara dags att be om mera tro. Det är ju så, att allt som är möjligt för Pingst-ffs och Samfundet Pingst (den samlade pingströrelsen) är inte allt som är möjligt för Gud: och som kräver - för att bli konkret verklighet - lyhördhet för Andens röst och lydnad, att också göra det Han säger.

Lewi Pethrus, den svenska Pingströrelsens grunläggare, satt inte och väntade på "mer tro" -eller “stekta sparvar” som skulle komma flygande till honom framburna av väckelsens vindar:



Han byggde idogt (som Noa, Moses, Salomo och Paulus) på Guds verk, Guds församling, Guds andliga tempelbygge på jorden, så att han hade någonting att ta mot väckelsen i: att härbärgera den i och att FÖRMEDLA den genom.



Den som skall bygga ett hus, behöver ritningar, byggnadsmaterial och byggare. Ritningar till Guds hus/församlingen finns i Guds Ord: det var där Lewi Pethrus och hans medarbetare hämtade fram dem, byggnadsmaterialet finns framför talarstolen; bland dem som i regel sitter tysta och lyssnar på predikanten: d.v.s. i det konungsliga, allmänna prästadömet!



Och byggare finns i alla dem som Herren vår Gud kallar och UTRUSTAR för det byggnadsverket: för det är djupast sett Anden som är Byggmästaren, men Han har - och MÅSTE ha - verktyg i Sin hand, att utföra det genom:



Det står skrivet: “Gud har i församlingen satt, först och främst några till.. och deras uppgift är, “att göra de heliga skicklig till att utföra sitt tjänaruppdrag, att bygga upp Kristi kropp..”



Anden kommer inte - lika litet som t.ex. snickaren - till arbetet utan sina verktyg. För vad kunde Han i så fall uträtta?!



Och skall någon ut i strid då behöver denne soldater/människor och vapen. Skall någon ut i en andlig strid, och den striden kommer vi - som tror på Bibelns JESUS - ALDRIG ifrån här på jorden, då behöver en sådan soldater/människor och andliga vapen/utrustningar.



I annat fall kan vederbörande glömma striden, och skicka ut fredsmäklare i stället, som skriver på fredsfördrag; vilket vi gör idag, allt vad vi hinner: med villoläror och med “världen”.



Men sanningen är, att våra vapen är långt mäktigare än vår fiendes, men det hjälper ju föga om vi inte låter oss utrustas med dem.



Och några “stekta väckelsesparvar”, som kommer flygande till oss, kan jag inte se, varken i vår tid eller i Biblisk. Och det senare är viktigast, för sanningens Ord - Guds Ord - ljuger inte.



Väckelsen finns i Guds Ord, och i vår lydnad för Ordet; och till det har vi alldeles tillräckligt med tro: det är hörsamheten mot Anden och Ordet och lydnaden inför det Gud redan sagt till oss som saknas.



Men det kostar ett pris, att lyda, som vi kanske inte är villiga att betala; och då är det bättre/smidigare att säga att det är tron vi saknar, eller åtminstone har för lite av och därför måste vänta tills dess vi fått mer av den varan, innan vi förmår göra så mycket..



Men den tro vi har har frälst oss; således uträttat det största under som någonsin kan ske på jorden! Och tron på JESUS, och lydnaden för Hans Ord, räcker för att frälsa hela världen.

Alla samfundsorganisationer har börjat som en väckelserörelse och slutat i en organisation, med valda funktionärer; efter världens sätt.



Mönstret/förebilden är fackföreningar och politiska organisationer och liknande, som fått ersätta den bibliska mönsterbilden av Guds församling.



När Anden hindrats från att verka, och det mänskliga - köttet - fått övertaget och väckelsekraften därför avtagit, måste detta andliga vakum ersättas med någonting, och då blir det organisationer; men Andens eld går inte att ersätta med någonting annat.



Från att ha varit profetisk - ledd av Gud - blir församlingen pragmatisk - ledd av människotankar - och erbjuder människorna kristna program av olika slag, i stället för liv och kraft. Det handlar mer om, att läsa matsedeln i stället för att bära fram maten, eller läsa kokboken i stället för att laga till rätterna; de "märgstarka rätterna".



Lewi Pethrus skriver i en av sina böcker:



"Då man understundom frågar efter orsaken till att stora, mäktiga andliga rörelser efter ganska kort tid gått ur sin ursprungliga strömfåra, att de så småningom avstannat och ofta lämnar efter sig en religiös organisation, där det mänskliga på nästan alla punkter skymmer bort det gudomliga,



har man sällan räknat med predikantfrågan till den grad, som man bort göra. Ansvaret för avfallet ned genom tiderna bör bäras av Ordets förkunnare i långt större utsträckning, än dessa i allmänhet är villiga att medge.



Om Gud själv får hand om vittnena, som skall förkunna hans ord, så kommer han att tala genom dem, så att Andens verk kan leva och fortsätta. De är då burna av det inspirerande medvetandet, att de icke är någon skolas eller något samfunds sändebud - ja, ej ens församlingens tjänare - utan de är Guds tjänare i församlingen.



De tar icke sina direktiv från människor utan är djupt medvetna om att de är direkt kallade och sända av Gud, på samma sätt och lika verkligt som en Elia, en Jeremia och en Paulus m.fl.



De vet också, att de talar å Guds vägnar, och anser sig därför ej ha någon rätt att bestämma över vad de skall predika, utan frambär det som genom den helige Ande och Bibelordet blivit levande för deras hjärtan - utan att fråga efter om deras budskap väcker fiendskap eller beundran, eller om det blir orsak till framgång eller förföljelse.



De är Guds sändebud i församlingen och i världen. Det är han, som utkorat dem på ett så övernaturligt sätt. De är också på honom allena, som de förtröstar.



De är församlingens änglar - stjärnorna, som han själv håller i sin högra hand (Upp. 1:20).



I denna ställning berörs de varken av smicker eller förtal, av folkgunst eller folkhat. Medvetandet om att Guds välbehag vilar över dem skänker dem mer glädje än allt mänskligt erkännande, som tillfaller vår tids kompromissande religiösa föredragshållare.



Guds sändebuds motto är icke att behaga alla. De frågar inte efter hur de skall predika för att få de flesta åhörarna. De frågar efter hur de skall predika för att vinna så många som möjligt helt för Gud, och deras motto är att behaga Gud.



Lyckliga människor!



Sådana predikanter har ofta fått kämpa hårt på det upprörda folkhavet, men de har alltid under sådana förhållanden haft Jesus med i båten. Och ingen behöver gå under, då han har stormens och vindarnas Herre med i sin farkost.



Förföljelsens lidanden kunde inte hindra Paulus att bli kristenhetens största evangeliiförkunnare. Såsom sådan lever han kvar i människovärlden intill denna dag.



Hela den mäktiga påvekyrkan kamp mot Martin Luther kunde inte slå ned detta Guds sändebud, ty det var för en gudomlig sanning han trädde fram.



Då den enkla bonden Hans Nielsen Hauge blev använd av Gud till den stora norska folkväckelsen i slutet av 1700 och början av 1800-talet, reste sig mot honom både de kyrkliga och världsliga myndigheterna för att krossa detta nådens sändebud, men de förmådde det icke.



De kunde sätta den gudasände frälsningsbudbäraren i mer än tioårigt fängelse, de kunde efter sista rättegången med honom ådöma honom en bötessumma på ettusen riksdaler, de kunde konfiskera hans böcker, de kunde bryta ned den starka mannens kroppskrafter och mänskligt sett lägga honom i en för tidig grav, men de kunde inte slå ihjäl honom såsom Norges ojämförligt störste väckelsepredikant.



Varifrån har sådana mäktiga Guds sändebud fått sin styrka? Jo, medvetandet om att Gud sänt dem och att de framträtt inför människorna å Guds vägnar har satt dem i stånd att uträtta vad som helst.



De räknade med Gud i sin kallelse och i sina uppgifter, och resultatet blev också därefter. Gud hade kallat dem, och han verkade även genom dem, och därför blev också resultatet av deras verksamhet gudomlig.



Det är gudasända vittnen Guds församling behöver i alla tider. Och framförallt i en så sen och mörk tid som vår, då så oerhörda krafter är i rörelse för att göra kristendomen till ett tomt människoverk”



--



Så långt Lewi Pethrus, som ju varken saknade kunskap eller erfarenhet.