+ Sigvard Svärd: Vi har ett ansvar att.....
Vi har ett ansvar att pröva våra pastorer
Det finns synnerliga skäl att noggrant pröva kristna ledare, och då menar jag främst sådana som utgör sig för att vara, eller som avskiljts till att vara herdar för en hjord. I mer frikyrkliga sammanhang kallas ju dessa framför allt för pastorer, ibland med vissa skillnader i tjänster och befattningar, givna eller självpåtagna. Jag är själv en av dessa, som därmed också noggrant behöver prövas.
Har lagt märke till två vanliga beteenden som mer eller mindre tydliggörs. Det ena handlar om att markera sin ställning som pastor, det andra rör sig om hur man brukar sin ställning som pastor. Så snart en pastor överdriver i att markera, visar på karriärbeteende, eller osunt utnyttjar sin ställning genom att manipulera och maktmissbruka, är det farligt läge. Men hit hör även två andra ingredienser som ger kännetecken åt en pastor, nämligen förkunnelsens innehåll och hur livet levs i allmänhet.
Det förstnämnda är oundvikligt för församlingen att missa, det andra är inte lika lätt att ha grepp om. Pastorer som förkunnar villolärigt eller som inte inbjuder till genomlysning, är det bäst att akta sig för. Bibeln varnar folket för högmodiga apostlar och för felaktigt bruk av ledande tjänster.
Ansvaret som vilar på oss pastorer är heligt, och en gudomlig bedömning kommer att avgöra hur det ha skötts.
Men Bibeln ger också exempel på vikten av att bedöma vad som förkunnas och hur illa det kan gå om man väljer att efterlikna en osund förebild. Vilket alltså betyder att en församlings medlemmar, en väckelserörelses folk, inte är helt utan skuld när ledarna leder vilse. Prövandet är nämligen fastslaget i Bibeln.
Valet att hålla med och åka med när läromässiga avvikelser sker, när högmod har hamnat i förarsätet, kan inte enbart skyllas på pastorer. Inte så att folket får de ledare de förtjänar, men ingen människa i Guds rike kommer undan personligt ansvar. Ingen person ansluten till Guds rike kan egentligen skylla på andra, med hänvisning exempelvis till att man är godtrogen och lättledd.
Det är ju till och med så att varje människa här i tiden personligt ställs inför valet att välja Jesus eller att välja bort honom. Skulle det plötsligt vara så annorlunda för den som har blivit en troende? Samma valprincip måste väl gälla då? Det är absolut möjligt i Sverige att äga en egen bibel. Och Gud ger den helige Ande som hjälpare åt den som ber om det.
Nog får även en enskild kristen stå till svars inför Gud om man lät sig luras av ledare, om man inte sa ifrån till sin pastor när det höll på att barka iväg åt fel håll. Flera pingstpastorer som låtit sig bländas av andra mer namnkunniga pingstpastorer, som uppenbart försökt få dessa namnkunniga pastorers uppmärksamhet för statusens skull, har antingen sålt sin själ eller stått där med lång näsa. En hel bok kunde fyllas med vad jag har sett och hört på detta område. Nej, nu är det inte tid för folket att skylla ifrån sig. Däremot är det tid att var och tar sitt ansvar – och i fortsättningen noggrant pröva.
Sigvard Svärd
Vi skall tacka Gud för pastorer likt Sigvard som fortfarande står upp för sanningen i Ordet och inte låter sig köpas av världens tänkande och religiösa villfarelser.
Inge!
Javisst tackar vi Herren för Sigvard!
Jag tror att många andra har vaknat och inser vikten av att endast hålla sig till Ordet.
Välsignelser!
:-)
Saxat från Dagen, av Peter Halldorf: "Gå korsets väg i ekumeniken. Ett äkta ja till Gud förutsätter att vi är villiga att ta emot Kristus i våra bröder och systrar i andra kyrkor. Det skriver Peter Halldorf i debatten om kristen enhet.
Få ting röjer vår egen själ, som de ord med vilka vi människor yttrar oss om andra. Jag avser inte här att kommentera allt som kommit till uttryck i efterdyningarna till nyheten om Ulf Ekmans beslut att upptas i den Katolska kyrkan, somligt beskrivet av predikanten Tommy Dahlman som ”en kloak av självgodhet och oförskämdheter”. Bakom alltför självsäkra omdömen framträder ett psykologiskt fenomen som Tomas Tranströmer satt ord på: ”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.”
Ulf Ekmans konversion prövar på allvar vår ekumeniska hållning. Så som denna hållning prövas var gång någon möter kritik i sina försök att gestalta en ekumenisk gemenskap som förenar pingstvänner, lutheraner, katoliker, ortodoxa och andra konfessioner.
Att leva en enhetens spiritualitet handlar om mer än dialog och strategier. Det djupaste motivet är inte ens pastoralt. All enhet har sin källa i Treenighetens mysterium. Ju djupare vi tränger in i denna hemlighet, desto svårare blir det att uthärda att leva i splittring med våra bröder och systrar. Enheten blir ett tvingande måste.
En ekumenisk spiritualitet kräver att vi med ömhet och kärleksfull bön omsluter de trossyskon som vi lever splittrade från på grund av deras avståndstagande från oss och vår oförmåga att förstå dem. Enhetens kallelse är att ”hela den andres sår i oss själva”, som Chiara Lubich, Focolarerörelsens grundare, uttryckt det. Detta är grunden för en ekumenisk hållning.
Det innebär att vi alltid måste sträva efter att utgå från den andre: Från dennes erfarenheter, tradition, teologi och horisont. Att ta emot den andre är att ta dennes frågor, tvivel och kritik på allvar, och rannsaka sig i ljuset av dessa innan vi ger vårt eget bidrag. Vi måste lägga argumenterandet åt sidan. Vägen till enhet är varken att säga ”du har fel och jag har rätt”, eller att bara för enhetens skull säga ”du har rätt”, och skyla över det som skiljer oss åt.
Innan vi kan mötas i det som åtskiljer oss i synen på trons innehåll, måste vi känna varje erfarenhet som sårar den andre som vår egen, göra oss till ett med den andre så att vi utgår från hans och hennes sätt att tänka. Inte genom att förneka det vi med övertygelse bekänner på Kristi och Skriftens grund, utan så att vi hela tiden frågar oss: Vilket ljus kan han eller hon ge mig så att jag kan förstå mig själv och min tro klarare?
Jesu ord om att älska sin nästa som sig själv delar alla kristna. Men frågan kan bli mer närgången än så: Vad innebär det att älska sin nästas kyrka som sin egen? Kan pingstvännen se katoliken som någon som kan berika hennes troserfarenhet? Och katoliken på motsvarande sätt pingstvännen? I så fall kan vi inte längre distansera oss från varandra. Det ställer stora krav på vår förmåga till uppmärksamt lyssnande. Framför allt förutsätter det respekt för Anden som blåser vart den vill. Innan vi når denna punkt av förutsättningslöst lyssnande måste varje behov av självhävdelse och självförsvar förenas med den övergivne Kristus på korset. Även varje kyrka behöver dö bort från sitt ego.
I den dialog som i mer än tio år förts mellan Pingst och Katolska kyrkan i vårt land har jag lärt mig åtskilligt om hur en sådan hållning kan gestaltas. En av dem jag i detta avseende kommit att beundra är nestorn inom den svenska pingströrelsen, Olof Djurfeldt. Genom den uppriktiga viljan att förstå den andre, grundad på respekt för motpartens trosövertygelser och på samma gång en självklar förankring i den egna traditionen, har han gett oss övriga ett exempel att efterlikna. Fritt från förakt, förnumstighet och självsäkerhet.
För att finna en ekumenisk stil – och väg – där vi inte nöjer oss med kompromissen, att bara mötas halvvägs genom att sammanfoga en bit av den andres med sitt eget, behöver vi framför allt en gränslös tillit till den helige Ande. Vi måste kun
Forts av Peter Halldorf:
"För att finna en ekumenisk stil – och väg – där vi inte nöjer oss med kompromissen, att bara mötas halvvägs genom att sammanfoga en bit av den andres med sitt eget, behöver vi framför allt en gränslös tillit till den helige Ande. Vi måste kunna säga till dem som finns i de andra kyrkorna: ”Jag lämnar dig inte förrän jag har sett Andens gåvor i dig.” Vi måste vägra släppa tanken att Kristus är närvarande även i den gemenskap som har skiljt sig från oss. Ett äkta ja till Gud förutsätter att vi är villiga att ta emot Kristus i våra bröder och systrar i andra kyrkor.
Sådan är korsets väg, och någon annan väg finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt, bli en nyckel till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.
Peter Halldorf"
-----------
Så skriver och tänker en, av vår tids "villolärarnas huvudprofeter", Peter Halldorf.
Vad han tydligen "glömmer" är att vi har Bibeln, med Jesu -och hans profeters och apostlars lära; mot vilken vi kan kolla alla andra läror. I en sådan kontroll blir katoloicismens villoläror uppenbara!
Att säga ett "äkta ja till Gud", innebär ALLTID strid och kamp mot ALLA VILLOLÄROR! Och Andens enhet innebär INTE enhet med kyrkosystem, utan enhet med enskila kristna.
Svar till S-E:
Peter Halldorfs budskap är ett önsketänkande, då han mystifierar korset dvs. sorgligt nog ser korset som 'en förvandlingens port' av det onda till något gott, vilket ska leda till glädjen.
De tankarna kommer från mysticismen och gnosticismen, som i botten vädjar just till människans egna insikter och kunskap om skillnaden mellan "gott och ont".
Korset blir något som den 'gnostiska' människan begrundar, upphöjer och mediterar över.
"Kunskap om korset" är alltså människotankar och leder inte till tro utan till ännu mera huvudkunskap, hur man SJÄLV ska bemästra ondskans problematik genom att 'imitera Kristus'.
.........
Men Skriften undervisar om korset som en slutstation för den gamle Adam.
"Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit!"
Korset är ett dödens redskap för det upproriska jaget, där den pånyttfödde av Anden troende tror på och håller före att hans/hennes dödens kropp är spikad tillsammans med Herren, så att man frimodigt kan utropa:
"Inte längre lever jag utan Kristus lever i mig!"
Korset är slutet för huvudkunskap och lögn, och början på en Ny Skapelse som lever i Uppenbarelsen och Uppståndelsekraften! Hallelu'jah!
Korset är den gamla skapelsens slut, olydnadens slut, och en början på ett liv i SEGER i Guds lydiga Församling tvättad i Hans dyra blod och klädd i Hans Rättfärdighet:
Kol.1:18
"Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste."
...
Upp.1:5
"...från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod."
...
Rom.8:29
"Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder."
.........
Rom 6:19
"För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild.
Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse."
.........
Slutsats: därför heter det att vi ska "älska sanningen" först.
Herren visar sin kärlek till oss genom att FÖRST ta itu med lögnen och synden i vårt liv!
Därför kan man inte gå i ok med mörkrets rike i "kärlekens namn" utan man måste vända om från synd.
Det står inte att "kärleken är Gud" utan att "Gud är kärleken".
Nåd OCH sanning - det är vad korset handlar om.
Amos 6:12
"Springer hästar på klippor eller plöjer man där med oxar?
Men ni har förvandlat rätten till gift och rättfärdighetens frukt till malört."
.....
Malaki 4:2
"Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.
Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås."
...................
Frids- och segerhälsningar!
//
Peter Halldorf: "I den dialog som i mer än tio år förts mellan Pingst och Katolska kyrkan i vårt land har jag lärt mig åtskilligt om hur en sådan hållning kan gestaltas.
En av dem jag i detta avseende kommit att beundra är nestorn inom den svenska pingströrelsen, Olof Djurfeldt. Genom den uppriktiga viljan att förstå den andre, grundad på respekt för motpartens trosövertygelser och på samma gång en självklar förankring i den egna traditionen, har han gett oss övriga ett exempel att efterlikna. Fritt från förakt, förnumstighet och självsäkerhet".
-----------
När JESUS talade vé över skriftlärda och fariseer, berodde det inte på att JESUS var fylld av "förakt, förnumstighet och självsäkerhet".
När aposteln Johannes, utsedd till det av JESUS själv, skriver, att vi inte ens skall hälsa på villolärare; de som kommer till oss med en annan lära än den JESUS -och Hans apostlar företrädde, berodde det inte heller på någon form av andligt högmod, eller skada hos Johannes.
För mig framstår det därför som så, att mitt val är om jag skall tro på vad Bibelns profeter och apostlar skriver, och JESUS Själv säger, eller t.ex. på Olof Djurfeldt, Peter Halldorf, Sten-Gunnar Hedin och Pelle Hörnmark.
Mitt val är gjort, jag tror på den undervisning som Bibelns profeter, apostlar och lärare gett mig, och inte bara åt mig, utan åt alla människor, och det är mot deras lära jag prövar också vad Katolska kyrkan och Peter Halldorf lär.
Ps. 119:99-101 "Jag är klokare
än alla mina lärare, ty jag
begrundar dina vittnesbörd.
Jag är förståndigare än de gamla,
ty jag aktar på dina befallningar.
Jag avhåller mina fötter från alla
onda vägar, för att jag skall hålla
ditt ord.
Jag VIKER INTE AV från dina rätter;
TY DU UNDERVISAR MIG"
För mig är det självklart, att den som undervisar sådant som är i strid mot Bibelns undervisning, är en VILLOLÄRARE!
I Bibeln, Guds Ord, står det, att ledare skall "vandra som FÖREDÖMEN för hjorden", och det kan man ju inte påstå att "virrpellar" som t.ex. Peter Halldorf, Olof Djurfeldt, Sten-Gunnar Hedin och Pelle Hörnmark gör, som åker till Rom för att få audiens inför en av de största villolärarna i världen, påven, och kyssa denne på handen.
Ulf Ekman bör få en eloge för, att han nu öppet trätt fram som en påvens -och dennes lärors, efterföljare; medan en del andra, i motsvarande ledarställning, ännu är "vargar i fårakläder", med en dubbel lojalitet.
Denna dubbelhet vilseleder Jesu dyrköpta - blodköpta - får; när just de som är satta att vaka över fåren, själva är dessa i fårpäls klädda vargar! En sådan varg var ju Ulf Ekman till för några dagar sedan.
När Jesu lärjunge Petrus "virrade till" och föreslog JESUS, att denne inte skulle gå korsets tunga väg, korsfästelsens väg, kallade JESUS det, att detta Petrus förslag var ett verk av Satan: "gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar", sa Mästaren till Petrus.
Samma är förhållandet nu, när det gäller pingstledarna: men de inte bara pratar, utan river ned ett Guds verk, byggt i enlighet med Bibelns, Guds ritningar, för att i dess ställe bygga upp ett människoverk - ett samfund - och vem skulle möjligen kunna tänkas gagnas av det?!
Ja åtminstone inte Guds vilja på jorden!
Om jag förstår Peter Halldorf rätt, anser han, att Olof Djurfeldt är en så imponerande person och andlig ledare, att hans åsikter och göranden och låtanden inte behöver prövas mot Guds Ord.
Men om det är några som skall prövas mot Ordet är de just de som "träder upp som lärare". De skall ju få en "dess hårdare dom" enligt Jak.3:1.
Ledare har alltid ledares ansvar. De skall ju vandra som FÖREDÖMEN för hjorden, och RÄTT UNDERVISNING skall man finna i deras mun.
En ledare kan alltså inte knalla omkring som den själv vill, eller undervisa sådant som inte har stöd i Skrifterna. Han/hon är ju Guds sändebud för att leda Jesu blodköpta får på vägen hem! och på den vägen skydda de som anförtrotts dem, mot alla slag av vargar/rovdjur, som kommit för att "stjäla, slakta och döda". Förförare!
Att då som Olof Djurfeldt - och andra pingstledare - gå före hjorden in på andligt minerad mark, katolicismens, är mer än dumt, det är ovisligt! och ingår INTE i uppdraget de fått från sin Mästare, som gav SITT LIV för att rädda fåren!
JESUS talade vé och kvarnsten, och havets djup, över villolärare, förförare, och Paulus talade förbannelse över villoförkunnare, om de så vore de - apostlarna - själva, eller en ängel från himmelen, som kom med en sådan lära, som för Jesu lärjungar BORT FRÅN SANNINGEN!
I dag har vi en betydligt "snällare" syn, harmlösare. Vi försöker jämka, och resultatet blir en blandlära, som Gud inte stadfäster, som Sitt Ord!
Om vi vill se Guds gärningar bland oss, får vi återvända till Skrifterna, och där söka reda på originalet av GUDS EVANGELIUM.
Det är en sådan återgång till sanningen, till sanningens Ord, som ned genom tiderna kallats reformation!
Vi är där nu, när ett sådant återgång
är helt nödvändig.