+ "Frikyrkan historiskt förankrad" av Jonas Melin. Amen!
Det är min övertygelse att det är den fria församlingen och inte den Katolska kyrkan som står för kontinuiteten med urkyrkan. Det skriver Jonas Melin, pastor och bibellärare.
Nyheten om att Ulf Ekman har blivit katolik har orsakat en debatt om kyrkans sanna natur. Det verkar som att många utgår från att det är de historiska kyrkorna som står för den historiska kontinuiteten med urkyrkan. Frikyrkorna betraktas som en historisk parentes. De katolska och ortodoxa kyrkorna med sina rika traditioner attraherar många. Peter Halldorf är en av dem som vill leda frikyrkofolket i den riktningen och det lyser igenom i hans artikel om en evangelisk katolicitet (Dagen 19/3). Jag vill här peka på en frikyrklig teologi om församlingen och en alternativ syn på kyrkans historia.
Peter Halldorf skriver i sin artikel att den svenska frikyrklighetens förgrundsgestalter inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor, utan bara ville förnya den Svenska kyrkan. Det stämmer inte alls. Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister och de hade en helt annan vision.
Deras vision var inte att förnya den institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen. De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med Skriften.
Speciellt kritiska var de till statskyrkosystemet och folkkyrkotanken, det vill säga att kyrkan stod i förbund med staten och att hela folket räknades som medlemmar. Det var övertygelsen om den fria församlingen som bar baptistpionjärer som F O Nilsson och Anders Wiberg. De ville grunda församlingar som var fria från staten och där medlemskapet var frivilligt och grundat på en personlig tro. De hade en teologisk övertygelse om församlingens väsen och den hade de fått från Bibeln och från den frikyrkliga traditionen. När frikyrkorörelsen kom till Sverige i mitten på 1800-talet var den nämligen ingen nyhet.
Halldorf skriver mycket riktigt att Martin Luther inte hade för avsikt att bryta med den Katolska kyrkan när han startade reformationen, men 1500-talets reformation var mer än Luther. Reformationens tredje gren var en frikyrkorörelse som blev föregångare till senare tiders baptister och andra frikyrkor. De tillämpade reformationens motto ”Skriften allena” även på kyrkosynen.
De lämnade katolska och protestantiska folkkyrkor och grundade fria församlingar där medlemskapet grundade sig på personlig tro och överlåtelse. Den frikyrkliga församlingssynen beskrevs på ett tydligt och genomtänkt sätt av förgrundsgestalter som Balthasar Hubmaier, Menno Simons och Pilgram Marpeck. Anabaptisterna på 1500-talet formulerade den bibliska grunden för den fria församlingen.
Men den fria församlingen är äldre än så. Under hela perioden från det att kristendomen blev statsreligion i Romarriket till reformationen på 1500-talet fanns det underjordiska rörelser som förföljdes av den stora kyrkan med motiveringen att de var villolärare.
Uppsalaprofessorn Gunnar Westins banbrytande bok ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna” berättar om dessa rörelser. Vi vet inte så mycket om dem eftersom deras egna skrifter förstördes och förföljarnas uppgifter om dem är mycket nedsättande och inte särskilt pålitliga.
I boken ”The pilgrim church” från 1930 visar E H Broadbent att det finns mycket som talar för att flera av dessa rörelser var evangeliska frikyrkorörelser.
I dag är det många som attraheras av de historiska kyrkorna, men arvet från dem är inte enbart gott. Den institutionella kyrkan var en maktkyrka som gick i allians med staten, gjorde kristen tro till ett tvång och förföljde och avrättade oliktänkande. Maktkyrkans förföljelser av frikyrkorörelser genom historien är fasansfull läsning.
De frikyrkliga väckelse rörelsernas förgrundsgestalter är mer än kyrkans profeter. De är representanter för ett annat sätt att se på vad det är att vara kyrka och därför lämnade de den institutionella kyrkan för att grunda fria församlingar. Jag menar att det inte var ett misstag, utan en historisk nödvändighet. Inte heller är det ett hot mot kyrkans enhet, eftersom enheten inte är grundad i en gemensam organisation utan i en gemensam tro. Alla sanna kristna tillhör den enda, heliga, universella och apostoliska kyrkan.
Den fria församlingen är ett teologiskt alternativ. Den erbjuder ett annat sätt att se på kyrkans historia och en alternativ vision av vad kyrkan är i dag. Det är min övertygelse att det är den fria församlingen och inte den Katolska kyrkan som står för kontinuiteten med urkyrkan. Därför är den fria församlingen ingen historisk parentes.
Jonas Melin, pastor och bibellärare
+ Vaket av Hans Marklund i "Hemmets vän".
"Livets Ord betalar nu priset för Ekmans självcentrering"
I söndags förmiddag kom nyheten om pastor Ulf och Birgitta Ekmans konvertering till katolicismen ut via nyhetsmedia. Ulf Ekman levererade själv nyheten vid en gudstjänst i församlingen Livets Ord, Uppsala, den församling som han själv grundat. Samtidigt kablades den ut via pressreleaser och sociala medier och via debattartiklar, bland annat i Dagens Nyheter.
När nyheten nådde mig stod jag själv i talarstolen redo att predika. Jag tog min kavaj och rev den mitt itu, som en profetisk handling i djup sorg. Jag känner djup oro för utvecklingen och situationen för Livets Ord i Uppsala och för de människor som är medlemmar där och för delar av Trosrörelsen i vårt Sverige.
Paret Ekmans tydliggörande av sin väg var inte helt oväntat, med tanke på den allt tydligare orienteringen emot katolicism som Ulf och Birgitta visat de senaste åren, men ändå djupt olyckligt och allvarligt. Jag respekterar Ulf och Birgitta för deras tydlighet, men kan inte glädja mig över eller välsigna deras vägval.
Orienteringen emot katolicismen har pågått under många år och den har blivit tydligare och tydligare. Åtminstone för den som har velat se faran med utvecklingen.
Vid ett föredrag som Ulf Ekman höll på Bjärka Säby för några år sedan delade han upp kristenheten i två delar. Den ena delen kallades ”kyrkan med förmedlad nåd”. Det är de historiska kyrkorna, som menar att nåd förmedlas via sakramenten. Den andra delen av kristenheten fick benämningen ”kyrkan med oförmedlad nåd”. Det är de pingtkarismatiska kyrkorna. De betraktades som allt för ytliga och ogrundade i föredraget. Pastor Ekman klargjorde också vid föredraget att han såg biskopsämbetet med påven i spetsen, som en räddning för Kristi kropp.
Vägen till en biblisk väckelse går inte via katolicism. Katolicism som religion är inte sann kristendom.
Martin Luthers reformation kom som en väckelse och förde folket ut ur katolicism. Reformationen kan inte betraktas som orsak till splittringen inom Kristi kropp, som en del katolska företrädare hävdar.
Reformationen var nödvändig och en ögonöppnare över situationen inom katolicismen. Den öppnade vägen tillbaka till Nya testamentets och Apostlagärningarnas grundläggande lära om sann kristendom och tillbaka till det som gällde i urkyrkan. Den grundläggande bibliska trosläran finns dessutom nedskriven i Nya testamentet som en vägvisare för oss alla.
Samma helige Ande som drabbade apostlarna och de första kristna på pingstdagen, som uppfyllde dem med kraft och auktoritet att sprida den första väckelsen, är vägen också idag. Att det sedan inom protestantismen finns fel och brister är en sak, men att vägen till sann apostolisk kristendom, inte går via Rom och in under påven är väldigt tydligt, med tanke på den katolska läran.
Pastor Ulf Ekman skriver också i en debattartikel (söndagen den 9 mars 2014) att han ber om ursäkt för ”de lidande och sår” som människor tillfogats genom kontakter med Livets Ord: ”I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.” Det hedrar honom. Men han bör också vara medveten om och han borde förstå att han sårar minst lika många människor igen, inom trosrörelsen, församlingen Livets Ord och den övriga frikyrkorörelsen, genom sitt agerande och sina uttalanden i samband med konverteringen.
Han lämnar en församling som han själv grundat och där mycket varit centrerat omkring honom själv, många gånger på ett osunt sätt. Han lämnar människor som under drygt 30 år gett sina liv i överlåtelse och lojalitet till Livets Ord och paret Ekman, många i ”blind lydnad” som menat att Ulf Ekman inte kan gå fel.
När Ulf i olika artiklar beskriver sin teologiska svängning, som i artikeln i Dagens Nyheter (söndag den 9 mars 2014) och motiverar sin konvertering, förklarar han inte varför det skulle vara mer bibliskt med den katolska läran om till exempel skärselden, bön om helgonens förböner, Maria som evig jungfru och syndfri, eller Maria som Guds moder, avlatsbreven och eukaristin. Där talar han mer om den apostoliska successionen, betydelsen av kyrkans tolkning av skriften, samt om påven som ofelbar och påvens ämbete. Enligt Ulf är Katolska kyrkans tolkning av skriften, med påven i spetsen, mer trovärdig och träffsäker än den protestantiska ordningen Sola Scriptura.
I den intervju som gjordes med Ulf och Birgitta Ekman av Lukas Berggren för Världen idag (söndag den 9 mars 2014) säger Ulf som en summering av konverteringen till Katolska kyrkan följande: ”vi kommer inte med hög svansföring, utan vi kommer därför att vi behöver vad Jesus har lagt i den Katolska kyrkan. Jag behöver sakramenten, jag behöver läroämbetet, jag behöver påven, jag behöver den tradition som de förvaltar. Jag har behov av kyrkan för min egen frälsning”.
Ulf Ekman sade också i SVT:s morgonprogram (måndag den 10 mars 2014) att han sökt sanningen och nu funnit den i den katolska läran.
Ulf talar också mycket om enhet i Kristi kropp, vilket är ett viktigt bibliskt budskap. Den enhet som Ulf Ekman talar så varmt om är samma enhet som den katolske biskop Arborelius representerar och så tydligt ger svar på i en intervju. Biskop Arborelius fick frågan om vad enhet är och svarade ”det är när vi alla samlats under påven”. Det är tydligen också något som pastor Ulf Ekman bejakat, när han nu väljer den katolska vägen.
Hela Ulf Ekmans nya teologiska orientering och inställning är naturligtvis ett påhopp och ett ifrågasättande av hela den protestantiska rörelsen. Som katolik kan han inte längre fira Herrens måltid tillsammans med oss protestantiska kristna, vi har inte funnit sanningen, och vi är inte renläriga förrän vi kommer till samma ”uppenbarelse om sanningen” som han har gjort. När vi alla kommit dit kan vi stå tillsammans och äta vid samma nattvardsbord, när vi alla samlats under påven. Detta är en djupt tragisk inställning och en kränkning av protestantisk kristendom.
Det är dags att sluta hymla med diplomatiska fraser om välsignelse och lyckönskan, om att den helige Ande leder dem vidare, om kallelse och uppdrag.
I min värld kan det aldrig vara Guds väg eller ledning av den helige Ande att konvertera till katolicismen. Att ha en kallelse från Gud till katolikerna är en sak, men att själv konvertera till katolicism är en helt annan. Att bära en kallelse till katolikerna för att predika evangelium för dem, ett evangelium som öppnar människors ögon för Jesus som enda vägen till Gud, som i sin tur borde ta dem ut ur den katolska religionen. Den vägen kan ju knappast gå via konvertering till katolicism.
Hans Marklund, Korskyrkan Alingsås
.........
http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=5607&coid=4
+ Om Ekmans konvertering till katolicismen...
"Det är intressant att notera att Ulf Ekman som katolik nu tvingas säga nej till den evangeliska kyrkan, vilken från och med nu måste betraktas som bestående av förvillade trossyskon vilka bör räddas och föras tillbaka till moderkyrkan. För endast där finns frälsning.
Han måste också jämställa traditionen med det skrivna Ordet. Förresten, vem kan definiera vad traditionen finns? Han försvarar Marias framträdande position i försoningsprocessen, som medåterlöserska och Guds moder.
Ulf kan inte heller säga att han är säker på sin frälsning utan att tvingas vandra genom skärseldens plågor tillsammans med andra katoliker. Vilken tragedi.
För Ekman blir inte heller Herrens bord en enkel måltid då församlingen närmar sig Kristus och inspireras av ett fullkomligt offer på Golgata. Eukaristin inom den Katolska kyrkan är istället ett evigt upprepande av ett oblodigt offer då brödet blir Kristi kött och vinet Kristi sanna blod. En idé som Ulf Ekman förnekat under större delen av sin trosvandring och som han även med frenesi bekämpat. Men nu är han fångad av denna helt osannolika och obibliska tanke.
Genom sin nyvunna katolska tro erkänner han också en ny auktoritet – Påven som Kristi ställföreträdare på jorden. En lära som hämtar sin inspiration i romarriket, och som under århundraden har befläckat kyrkans rykte och åsamkat den stor skada. Det räcker med att vi går tillbaka i kyrkohistorien till den mörka medeltiden för att övertygas av det jag påstår."
............
http://m.dagen.se/opinion/debatt/ekmans-konvertering-ar-ett-svek/