Deborah7

Jag fick nyligen en tung medicinsk diagnos och framtiden ser osäker ut för min del, i alla fall den jordiska tiden. Med ett sådant perspektiv är det många saker som liksom faller bort i ens liv medan andra utkristalliseras som viktiga och närmast påträngande.

 
En sådan sak är hur vi i Kristi kropp har valt att hantera ämnet kristen tro och homosexualitet.
Jag har flera personer i min närhet som inte följer den gängse normen utan råkat födas som just homosexuella. För mig, som tillhör den stora privilegierade massan är det omöjligt att förstå hur en sådan person har det men jag vill gärna försöka så gott det går.
 
Under min utbildning på universitetet läste jag bland annat om etnicitet, genus och andra strukturer som påverkar hur vi skildrar och uppfattar grupper som ofta skildras genom stereotyper i medier, offentliga samtal och följaktningen även i våra privata konversationer och tankar. Det var intressant och jag kunde också som frikyrklig börja urskilja vilka stereotyper som vi kristna i ett sekulariserat samhälle ofta placeras in i.
 
Ett relativt långt liv där jag redan som mycket ung började gå med Jesus, utbildats inom kultur, samhälle och medie­gestaltning har gett mig många anledningar till att fundera kring ”vilka som får vara med” och allvaret i detta. För mig verkar det som om vi i kyrkan gärna vill göra homosexualitet till en ståndpunkt. En slags markör som visar vilken typ av kyrka och kristna vi är. Att det är en slags åsikt som alla kristna behöver vara klar över för att kunna ge ett svar om frågan kommer upp.
Jag kan inte låta bli att förundras över att vi som kyrka, men inte Jesus, har valt ut just en fråga om sexuell läggning och gör den till en ribba som visar hur nära Gud vi är. Jesus talar däremot väldigt mycket om att inte älska pengar, hjälpa de fattiga, befria våra medmänniskor från betryck och demoniska bojor och be för sjuka.
Att födas som homosexuell kan, om än haltande – men som en hjälp att försöka förstå, liknas vid att födas med ADD eller dyslexi. Att vi som inte har dyslexi eller ADD skulle få för oss att bestämma över de som har det känns väldigt fel. Om vi sedan skulle dra upp en gräns kring oss ”normala” och ursprungsenliga och hindra dem från att leva med Gud blir det rent skrämmande.
 
Är det inte det vi gör i dag med våra homosexuella syskon? I vår strävan mot att tro rätt, och inte bli en sådan där ljummen kristen som är med i en kyrka där ”vem som helst verkar får vara med”? För mig klingar det väldigt mycket farisé. De var hängivna, bad, älskade Gud, skrifterna och strävade efter att alla skulle följa dem. Helt övertygade om att de hade rätt och skulle få guldstjärna i evigheten. Jesus var som vi alla vet svidande i sina ord gent­emot dem och menade att de la bördor omöjliga att bära på sina medmänniskor.
 
Vad skulle hända om vi släppte den här ”frågan” (som är så mycket mer än en ”fråga” för de som lever i det)? Bara gjorde den till en ickefråga? Vem skulle då bestämma vilka som får komma till Gud? Ja, Han själv kanske. Vem skulle då bestämma vilka som ska leva i celibat, vilka som får adoptera eller bli kära i varandra? Ja, Jesus själv är väl en strålande kandidat? Tänk om vi avskaffade den gammaltestamentliga tanken om olika slags tempelförgårdar och homosexuella också fick fritt träda fram inför vår Gud och därmed också undervisa, leda lovsång eller vara söndagsskolledare i våra församlingar? De finns ju där nu också, fast tvingade att leva med en hemlighet. Ett upplägg som öppnar upp för synd, avstånd mellan syskon och en väg bort från Guds närhet och kärlek.
 
Om alla får vara som de innerst inne vill, vad händer då? Homosexualitet smittar inte. Tro mig (och inte Putin). För de allra flesta jag möter har deras identitet inneburit mycket vånda och smärta och inte sällan självmordstankar. Det kostar på att bryta mot normen. Du vet kanske själv hur svårt det kan vara bara att orka berätta om din tro i ett sammanhang där ingen förväntar sig det. Tänk vad skönt att bara få smälta in. Glida med. Ingen tycker man är konstig eller äcklig. Ingen stirrar om man håller sin partner i handen.

Jesus har genom försoningen öppnat vägen fram till Gud. Vilka är vi att hindra människor från att nå Honom? Gud har aldrig kallat oss att döma. Han själv ska döma oss alla när vi möter Honom ansikte mot ansikte. Jag kanske själv snart är där. Det är med det perspektivet för mina ögon som jag bävar och sprängs om jag inte får öppna portarna på vid gavel och bjuda in så många som möjligt.
 
Pernilla Meijer, frilansjournalist med fil mag i kultur– och mediegestaltning".

 

http://www.dagen.se/opinion/debatt/dom-inte-de-homosexuellas-tro/
 
......................................................
 

 

...................................