"Humanisternas osäkra trosbekännelse"

 

Något stort och märkligt har skett i svensk kulturdebatt. Frågor om Guds existens, om den historiske Jesus och om religionernas värde och berättigande diskuteras med hetta. Dan Browns spekulationer kring Da Vinci-koden beskrev evangeliernas bild av Jesus som ett enda stort bedrägeri – detta med stöd av mycket suspekta källor. Jonas Gardell halkar i sin Jesus-bok in på samma spår. Det är inte mycket av evangeliernas historiska bild som han erkänner, men han kan inte släppa hoppet om nåd och barmhärtighet genom Jesus.

 

På midsommaraftonen publicerades i Dagens Nyheter ett "humanistiskt manifest" undertecknat av tolv svenska intellektuella, sådana som Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström, Humanistiska förbundets ordförande Christer Sturmark, astronauten Christer Fuglesang, författaren P C Jersild, musikskaparen Björn Ulvaeus och skådespelaren Stellan Skarsgård, som vände sig mot allt förtryck av mänskliga rättigheter som sker i religionernas namn

 

Humanismens mål är enligt dem att "återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv". De erkänner att religion – då det finns "en personlig och symbolisk tolkningsram "– rentav kan vara berikande och ett stöd och tröst för många, ungefär som poesi, musik eller klassiskt drama. Men på det hela taget förknippar de religion med förtryck. De är skeptiska till religiösa friskolor och till religiös fostran av barn. De vill ha ett sekulärt samhälle där allmänmänskliga grunder, inte religiösa, skall bestämma lagar och allmängiltiga normer.

 

Själv hör jag till de tio undertecknarna av en replik till det humanistiska manifestet, publicerad i lördags i DN. Vi erkänner att både religion i allmänhet och kristendom kan missbrukas till förtryck, vi vill inte att kristendom och statsmakt skall gå i armkrok men vi påminner också om den roll som kristen tro spelat i den demokratiska utvecklingen och som inspiration till humanitära och civiliserande insatser. Vi menar också att ett sekulärt samhälle kan kväva religionsfriheten genom att bannlysa vissa meningar – så som det skedde i den kommunistiska världen.

 

Det är egentligen oerhört intressant att en av dagens stora debattfrågor är Guds existens. Humanisterna ställer tro och förnuft mot varandra och är starkt övertygade om att de själva står för förnuftet, när de närmast vill förbjuda människor att i sina politiska ställningstaganden blanda in sin tro. Men grunden för ett sådant resonemang är bräcklig. När de säger: "Gud finns nog inte", lämnar de ju dörren öppen. Deras besked är ju: "Ingen kan veta". Det finns en konflikt mellan det de vill tro och det de inte vet.

 

Nu är det ju så att också de troende har tänkt. Teologer har formulerat sina gudsbevis.

 

Filosofer och naturvetenskapare har ofta ansett det omöjligt att förklara den ordning som råder i naturen på annat sätt än att det måste finnas ett ordnande fönuft som en yttersta orsak.

 

Hur kommer det sig att det trots alla olikheter i etiska normer ändå finns så stora likheter? Finns det ändå inte ett medfött etiskt medvetande som gör det möjligt att tala om allmänna naturliga rättigheter och skyldigheter. Humanisterna i DN-manifestet kan inte tänka sig en godhet som kommer uppifrån utan bara en godhet som kommer inifrån.

 

Men om vi möter människor som utstrålar inre godhet, är det väl inte orimligt att tänka att den godheten också har en yttre källa. Och om de dessutom – vilket inte är ovanligt – kan vittna om gudsmöten som förändrat dem, så bör de vittnesbörden tas på allvar.

 

Gudsbevisen håller inte brukar det sägas. Ingen kan bevisa Gud. Men ingen kan heller motbevisa Gud.

 

En verklig agnostiker lämnar alltid en dörr öppen för tron. Och det är en av de saker som gör debatten med humanisterna spännande. Inte så få helt otippade svenskar har på sistone fått kristna ansikten. (Slut citat)

...........................

 

http://m.dagen.se/kronikor/gastkronika/humanisternas-osakra-trosbekannelse/