Från biblisk horisont är det två fundamentala aspekter av självförståelsen hos den kristna församlingen (ecklesiologin) som är viktiga att ta med.

För det första beskriver Apostlagärningarna Jesusväckelsen i Jerusalem som en inomjudisk rörelse. Detta faktum påverkar hur man uppfattade ’kyrkans väsen’ i urkristen tid.

För det andra är det tydligt för Nya testamentet att den hednakristna grenen av urkristendomen har sin förutsättning i denna judiskt-kristna rörelse. ’Kyrkan’ konstitueras genom Israel. Låt mig få utveckla dessa båda förutsättningar något.

 

Församlingen i Jerusalem som skildras i Apostlagärningarna var judisk. Jakob som under decennier ledde den beskriver hur alla medlemmar ’håller strängt på lagen’ (Apg 21:20). Församlingens identitet var Israel. De kristna judarna hade ingen ambition att bryta med den judiska världen. De förblev lojala med Mose och det judiska folket. Paulus var angelägen om att stärka banden mellan hednakristna och judar.

 

Identifikationen med det judiska var inget övergående. Den urkristendom som Jakob representerar dog inte ut. Kunskapen om kristna judar har under senare decennier ökat drastiskt genom historisk forskning. Den visar att judiska kristna utgjorde en betydande rörelse vars spår kan följas in i medeltiden. Låt oss hjälpas åt att avliva myten att kristen judendom dog ut efter apostlarnas tid! Beklagligtvis marginaliserades den dock i den hednakristna kyrkan.

 

Ur biblisk synvinkel bör ett par missförstånd undanröjas. Kyrkan instiftades inte i och med att Jesus talade med Petrus om Klippan (Matt 16). Inte heller föddes den kristna församlingen på pingstdagen (Apg 2). Självförståelsen är i stället att efterföljarna till Jesus står i kontinuitet med församlingen (ekklesian) i Gamla testamentet. Det förklarar exempelvis hur Hebreerbrevet kan beskriva släktskapet mellan trons folk i Gamla testamentet och de kristna.

 

Den hednakristna grenen av urkristendomen var beroende av Israel i allt. Paulus skriver att hedningarna var utan del i Guds förbund, men har nu genom Jesus fått lära känna Israels Gud och delar nu förbunden med judarna (Ef 2). Paulus tar en bild. De hednakristna är inympade i olivträdet (Israel) och sitter på samma rötter som kristna judar (Rom 11). I urkristen tid levde kristna hedningar i samförstånd med judekristna utan att konvertera och bli judar.

 

Det tog århundraden innan de historiska kyrkorna antog sin nuvarande form. Under den perioden ändrades kristna relationen till judarna. Kyrko­fäder undervisade felaktigt att Nya förbundet slutits med den hednakristna kyrkan – inte Israel. Kyrkan kom också att betrakta sig som Guds nya gudsfolk. Tvärtemot Nya testamentes syn. Medvetet distanserar den sig också från arvtagarna till Jakob.

 

Kristen enhet kan inte bygga på förnekelse av historien. Insikt om att urkristen tro rymmer både en kristen-judisk gren och en hednakristen, måste få konsekvenser för vår kristna identitet.

 

Den teologiska potential att samla alla troende kristna som Rom och Konstantinopel saknar – om metaforerna tillåts – har Jerusalem!

 

Göran Lennartsson, pingstpredikant, teologie doktor, Uppsala

................

http://m.dagen.se/opinion/asikt/historisk-fornekelse-ingen-bra-enhetsgrund/